Vår

Det är nåt speciellt med svenskar. Svenskar, svenskar, svenskar. Detta insnöade folk som lever i en gråvitskala under större delen av året, huttrande, muttrande, buttra och anonyma. Men när våren kommer fram är det som om Göteborgs gator helt plötsligt fylls med människor som efter en lång vinters överläggningar all of a sudden kommit på att livet ju visst är värt att levas, och att man ju faktiskt inte bli attackerad av okända människor med batonger om man visar sina tänder i ett leende.
Är det inte underbart att man så fort solen kommer fram drar på sig sina solglasögon. Skit i att det är minusgrader och halv åtta på morgonen, man vet ju liksom inte när man får chansen att känna sig som en filmstjärna nästa dag.
Så där går man på gatan och drömmer om att det alltid skulle vara soligt och "varmt". Leendet sitter som fastklistrat på folks läppar. Ett leende som verkligen är äkta. Inte något amerikanskt leende som är där för att visa upp de nya vitemaljerade tänderna. Utan ett leende som är där för att känseln i tårna kommit tillbaka där i pumpsen som man tidigare klampat med i snöslaskdrivorna vid vägkanten.
Ja, när jag satte mig på Götaplatsen idag och langade fram min bok i solen tänkte jag först att det var så lite folk omkring mig. Men som om övriga Göteborgs invånare också insett detta så var jag när jag tittade upp från boken nästa gång omringad av solande, rökande, kaffedrickande, njutande människor.
Och som om det fina vädret inte var nog så märkte jag att svenskar ju är grymt snygga - när de väl vågar sig ut ur sina iden.

Och som om denna upptäckten heller inte var nog att glädja sig över så ska jag till PARIS!!!
Och min rumskamrat är inte vem om helst. Det är min Paris-dejt och vackra kompanjon Mademoiselle Josefine.

On ne voit qu'avec le coeur,
Et mon coeur me it que je vais passer une merveilleuse semaine à Paris
Avec des personnes que j'aime