Gud har tamej tusan humor!

Så sitter jag där. Äntligen ska jag få se Josefine spela fiol. Så länge som jag velat se henne på konsert. Vad kul det ska bli! Hon ska spela sist av alla musikelever tilssammans med resten av hennes kvartett - Eine kleine nachtmusik. Det ska bli kul, den är ju bra, tänker jag när jag sitter i bilen till kyrkan med Josefines mor Anette.

Så tar vi plats i kyrkbänken och någonting händer. En bubblande känsla sprids i kroppen, det känns som den sprids med blodet ut i alla lemmar.

Nej! Inte nu, inte här...

Hysteriskt fnitte4r passar sig inte i en kyrka full av spända föräldrar som kommit för att se sina älskade pussinuss-barn spela. Men jag vet hur svårt det är att hålla tillbaka skratt, och jag inser att det bara är för mig att vänta tills jag spricker - låt det dröja länge, snälla...

Nu börjar konserten. Första stycket går bra. Andra med, men sen händer något jag inte vart beredd på. Upp på scen kliver kanske sex personer av det kvinnliga könet mellan 15 och 60 år. Alla med en flöjt i handen, av valfri storlek. Allt från miniblockflöjter till flöjter som skulle kunna misstas för bazukas förs till munnen, och nu klarar jag inte att hålla mi längre.

Musiken de spelar låter som Disneys Robin Hood. musik, eller som musiken i Bamse i Stora Skogen. Och jag väntar bara på den där berättaren ni vet som säger

-Bamse och Lilla Skutt ska upp till Farmor på Höga Berget...

Jag är helt enkelt dömd till att inleda mitt hysteriska gapskrat i en förutom musiken knäpptyst kyrka.

När applåderna äntligen rungar kan jag pusta ut och lugna ner mig. Nästa låt går OK, men när jag precis tystnat helt kommer nästa skratt över mig. På scen står nu en förkylt 15-årig kille och spelar oboe. Mellan varje blåsning snörvlar han ljudligt så man tror att hans hjärna är påväg ut genom näsborrarna.

Shit, detta blir inte lätt.

Äntligen slutar han spela och jag har ännu en låt att lugna mig på.

När jag sedan äntligen tror jag har slutat skratta för kvällen händer något ödesdigert. Mitt under ett pianostycke som i sig inte frambringar några hystersika Lisa-fnitter ser jag på kyrkväggen till höger om mig en stor vapensköld. Det låter inte så kul, tänker du nog nu. Och nej, det hade inte vart något speciellt med den om den inte hade haft en inskrift som lyder:

BARON PATTKULL

Ursäkta mig, men vem fan heter BARON PATTKULL???

Asså, Gud måste haft en riktigt bra dag när han inredde den här kyrkan. Eller så ville han bara jäklas med trötta personer som mig, som absolut inte får skratta!

Fatta vilket skratt som bubblar ur mig! Jag skäms som tusan, men kan liksom bara inte sluta. Namnet Pattkull förföljer mig vart jag än vänder min blick, och jag kan inte sudda bort den extremt roliga bild som etsats fast på min näthinna. Ja, vad säger man herr Baron Pattkull?

Så, efter att haskämt ut mig och Josefine en smula där i kyrkan är konserten slut, och under hela resan hem kan jag inte sluta le.

Gud har tamej tusan humor!

so, here he is.

who said a bad movie can't be entertaining?

not me.

gå och se spiderman 3 (eller för den delen de två innan också om du inte har sett dem), riktigt underhållande och snygg.

och om inte pga ovan nämnda skäl så pga att du då får chansen att se "That 70's"-Erik i svart latexdräkt. Interesting...

Från mörker till ljus i en handvändning.

En dag som idag vaknar man och undrar varför man lever. Så går man till skolan och fattar fortfarande ingenting. Alla de som alltid ingivit en hopp och kärlek svamlar omkring en och man känner bara för att sjunka genom marken. Varför kan ingen bara vara lugn och sticka ut huvudet ur sin egen lilla bubbla bara för två sekunder, tänker man, och allt snurrar på omkring en. Surare och surare blir man också.
Men så helt plötsligt händer någonting. man kan inte längre vara sur. Någon är där för en, och man inser att hon alltid funnits där och dragit upp mig ur träsket av onda tankegångar sen vi sågs första dagen. Jag behöver inte längre vara arg och känna mig ensam. Varför? Kanske just för att jag är med någon som tillåter mig vara just allt det där, och man inser att man kan vara sig själv. Man blir glad igen, och så ser man en film. filmen är dålig, men det gör ingentling. Du är här med mig, och jag kommer alltid finnas hos dig. Alltid. Vad sägs om en till film? Eller 5000?

Laura Sweden - Relase Me

Lyssna!

Vår

Det är nåt speciellt med svenskar. Svenskar, svenskar, svenskar. Detta insnöade folk som lever i en gråvitskala under större delen av året, huttrande, muttrande, buttra och anonyma. Men när våren kommer fram är det som om Göteborgs gator helt plötsligt fylls med människor som efter en lång vinters överläggningar all of a sudden kommit på att livet ju visst är värt att levas, och att man ju faktiskt inte bli attackerad av okända människor med batonger om man visar sina tänder i ett leende.
Är det inte underbart att man så fort solen kommer fram drar på sig sina solglasögon. Skit i att det är minusgrader och halv åtta på morgonen, man vet ju liksom inte när man får chansen att känna sig som en filmstjärna nästa dag.
Så där går man på gatan och drömmer om att det alltid skulle vara soligt och "varmt". Leendet sitter som fastklistrat på folks läppar. Ett leende som verkligen är äkta. Inte något amerikanskt leende som är där för att visa upp de nya vitemaljerade tänderna. Utan ett leende som är där för att känseln i tårna kommit tillbaka där i pumpsen som man tidigare klampat med i snöslaskdrivorna vid vägkanten.
Ja, när jag satte mig på Götaplatsen idag och langade fram min bok i solen tänkte jag först att det var så lite folk omkring mig. Men som om övriga Göteborgs invånare också insett detta så var jag när jag tittade upp från boken nästa gång omringad av solande, rökande, kaffedrickande, njutande människor.
Och som om det fina vädret inte var nog så märkte jag att svenskar ju är grymt snygga - när de väl vågar sig ut ur sina iden.

Och som om denna upptäckten heller inte var nog att glädja sig över så ska jag till PARIS!!!
Och min rumskamrat är inte vem om helst. Det är min Paris-dejt och vackra kompanjon Mademoiselle Josefine.

On ne voit qu'avec le coeur,
Et mon coeur me it que je vais passer une merveilleuse semaine à Paris
Avec des personnes que j'aime

Så många tankar och de leder ingenstans!
Jag orkar inte.
Jag vill inte leva mitt liv genom ett kasst TV-program som Felicity bara för att jag aldrig hittar någon att ge min kärlek till - och få den kärlek jag behöver.
Om man bara hade nån att dela allt med...

We did it!

Jag kommer sakna PA

NOT!