Gud har tamej tusan humor!

Så sitter jag där. Äntligen ska jag få se Josefine spela fiol. Så länge som jag velat se henne på konsert. Vad kul det ska bli! Hon ska spela sist av alla musikelever tilssammans med resten av hennes kvartett - Eine kleine nachtmusik. Det ska bli kul, den är ju bra, tänker jag när jag sitter i bilen till kyrkan med Josefines mor Anette.

Så tar vi plats i kyrkbänken och någonting händer. En bubblande känsla sprids i kroppen, det känns som den sprids med blodet ut i alla lemmar.

Nej! Inte nu, inte här...

Hysteriskt fnitte4r passar sig inte i en kyrka full av spända föräldrar som kommit för att se sina älskade pussinuss-barn spela. Men jag vet hur svårt det är att hålla tillbaka skratt, och jag inser att det bara är för mig att vänta tills jag spricker - låt det dröja länge, snälla...

Nu börjar konserten. Första stycket går bra. Andra med, men sen händer något jag inte vart beredd på. Upp på scen kliver kanske sex personer av det kvinnliga könet mellan 15 och 60 år. Alla med en flöjt i handen, av valfri storlek. Allt från miniblockflöjter till flöjter som skulle kunna misstas för bazukas förs till munnen, och nu klarar jag inte att hålla mi längre.

Musiken de spelar låter som Disneys Robin Hood. musik, eller som musiken i Bamse i Stora Skogen. Och jag väntar bara på den där berättaren ni vet som säger

-Bamse och Lilla Skutt ska upp till Farmor på Höga Berget...

Jag är helt enkelt dömd till att inleda mitt hysteriska gapskrat i en förutom musiken knäpptyst kyrka.

När applåderna äntligen rungar kan jag pusta ut och lugna ner mig. Nästa låt går OK, men när jag precis tystnat helt kommer nästa skratt över mig. På scen står nu en förkylt 15-årig kille och spelar oboe. Mellan varje blåsning snörvlar han ljudligt så man tror att hans hjärna är påväg ut genom näsborrarna.

Shit, detta blir inte lätt.

Äntligen slutar han spela och jag har ännu en låt att lugna mig på.

När jag sedan äntligen tror jag har slutat skratta för kvällen händer något ödesdigert. Mitt under ett pianostycke som i sig inte frambringar några hystersika Lisa-fnitter ser jag på kyrkväggen till höger om mig en stor vapensköld. Det låter inte så kul, tänker du nog nu. Och nej, det hade inte vart något speciellt med den om den inte hade haft en inskrift som lyder:

BARON PATTKULL

Ursäkta mig, men vem fan heter BARON PATTKULL???

Asså, Gud måste haft en riktigt bra dag när han inredde den här kyrkan. Eller så ville han bara jäklas med trötta personer som mig, som absolut inte får skratta!

Fatta vilket skratt som bubblar ur mig! Jag skäms som tusan, men kan liksom bara inte sluta. Namnet Pattkull förföljer mig vart jag än vänder min blick, och jag kan inte sudda bort den extremt roliga bild som etsats fast på min näthinna. Ja, vad säger man herr Baron Pattkull?

Så, efter att haskämt ut mig och Josefine en smula där i kyrkan är konserten slut, och under hela resan hem kan jag inte sluta le.

Gud har tamej tusan humor!

so, here he is.

who said a bad movie can't be entertaining?

not me.

gå och se spiderman 3 (eller för den delen de två innan också om du inte har sett dem), riktigt underhållande och snygg.

och om inte pga ovan nämnda skäl så pga att du då får chansen att se "That 70's"-Erik i svart latexdräkt. Interesting...